Arbetsplatsberättelse / insändare

När det här skrivs är klockan 21 och alldeles nyss stod jag i köket och fixade ordning lite mat eftersom jag hoppat över den där middagen som hederligt folk brukar äta vid 17-tiden. Kom på mig själv med att tralla glatt på Sven Ingvars – Säg inte nej, säg kanske kanske kanske(!) medan jag vände på snabbmaten i stekpannan.

Låten får mig att tänka tillbaka på bingolottokvällar med mina mor- och farföräldrar under 90-talet, på livemusik under Finlandskryssningar, och på en tv-serie som snart ska ha säsongspremiär efter tio års paus.

En annan del av Köping visades för första gången år 2007. För er som inte vet så går serien ut på att skildra livet på ett gruppboende för utvecklingsstörda. Frontfigurerna är Mats, Linda, Tobbe och Micke, och dessa får man följa när de åker ut på olika aktiviteter som till exempel länsdanser runt om i Västmanland. Länsdanser organiseras av kommuner och föreningar på flera håll i landet, och åtminstone i Västmanland dominerar dansband på deras arrangemang. Varför inte techno, house, hiphop eller vad som helst? Av någon anledning verkar det som att dansband är väldigt poppis bland människor med funktionsnedsättningar. Kanske traditionen av musikstilen på danserna har gjort det till en subkultur, eller är det för att banden till skillnad mot mycket annan musik sjunger på svenska?

Hur som helst blev jag väldigt förtjust i serien om Köpingsgänget. Kanske mina romantiska dansbandsminnen från barndomen indirekt gav mig en knuff också? Jag blev faktiskt så pass förtjust att jag bytte yrke och tog anställning som personal på daglig verksamhet/dagcenter, eller LSS-branschen som vi själva säger ibland.

Mitt jobb är bra och jag trivs med både med arbetskamrater och ”kunderna” (som cheferna kallar personerna som vi handleder). Låt oss för enkelhetens skull kalla de jag arbetar med för brukare, även om jag inte gillar det ordet.

Nu när jag arbetat några år vågar jag påstå att denna serie, som kanske är den mest spridda när det gäller att skildra utvecklingsstörda människor, ger en bild som inte nödvändigtvis överensstämmer med verkligheten. Som jag uppfattar det så porträtteras människorna i serien som änglar, nästan. Och problemet med det är enligt mig att huvudkaraktärerna på sätt och vis fått representera människor med utvecklingsstörning som grupp. Som jag minns det är dom glada för det mesta och är ständigt på skojiga upptåg. Livet är en fest (nästan) hela tiden.

Jag känner inte dom i serien och varken kan eller vill uttala mig om dom personligen. Däremot har jag stor erfarenhet av att arbeta med personer med utvecklingsstörningar. Dessa, tillåt mig klumpa ihop dom, är inga änglar. Heller inga demoner. Det är människor vi har att göra med och inget annat, och som för vem som helst varierar deras humör.

Brukarna på mitt arbete har jag skitkul ihop med somliga dagar, andra dagar är det rena superkaoset, och så finns såklart de där dagarna som är upp och ner från timme till timme eller minut till minut.

En viktig sak ska understrykas, och det är att mitt och mina kollegors arbete INTE är något jäkla tivoli där man får betalt för att delta i en fest som aldrig tar slut. Om jag ska förenkla så arbetar vi LSS-personal med människor som i skiftande grad har olika svårigheter och inte sällan också har dubbla- eller trippla diagnoser. Annars hade de inte berörts av LSS-lagen.. Till exempel arbetar vi med människor med autismspektrumtillstånd, utvecklingsstörningar, add/adhd, Downs syndrom, och så vidare, i kombination eller bara en diagnos.

Vi i personalen ska så klart vara inlästa på hur man bemöter mot var och en av brukarna. Vi ska ska sätta individuella delmål och mål tillsammans med varje person så denne utvecklas och/eller behåller sina förmågor som den redan besitter. Vissa kommer för att de är i behov av miljöombyte. Vi gör vårt bästa för att att brukare som har svårt för varandra (eller varandras beteenden) inte korsar varandras vägar. Vi är ofta underbemannade och får lov att vara tusenkonstnärer med massa bollar i luften. Oftast ser vi tidigt varningssignaler som betyder att någonting känns fel för våra brukare. Då gör vi allt för att förebygga ytterligare obehag och ångest för den personen. När kaoset väl är framme kan brukaren skada sig själv eller andra, genom hårda ord och hotelser eller fysiska angrepp.

Mitt egna oskrivna mål som personal är kort och gott att mina brukare ska få en bra och trevlig dag.

En mer verklighetsnära bild av att jobba på gruppboende eller dagcenter, enligt mig:

Exempel 1

Johan pratar högt när han kommunicerar. Kalle är ljudkänslig och vistas i en annan del av huset för att slippa störas av Johan. Kalle kommer på att han  behöver nya färgpennor och går för att hämta dom i närheten av där Johan brukar hålla till. Personal ser vad som händer och försöker leda Kalle till en annan plats i huset där man också kan hämta nya pennor, men Kalle vill bestämt gå till platsen där Johan finns. Det är oklart om han förstår konsekvenserna det innebär för honom att gå dit. Personal får motivera, diskutera och handleda brukare till att göra bra val, men vi får inte fysiskt hindra någon från att göra val som riskerar att sluta på ett tråkigt sätt.

Kalle och Johan hamnar mitt emot varandra när Kalle hämtar pennorna. Johan hälsar på Kalle med hög röst. Det höga ljudet blir för mycket för Kalle. Han blir arg och slänger runt stolar och andra föremål i rummet.

2.Anna  älskar Främling med Carola och lyssnar på den flera gånger varje dag. Hon blir så glad av låten att hon skrattar, klappar händerna och kramar personal och andra brukare i närheten.

3.Lina älskar att baka och att äta sötsaker. Hon var sjuk igår när det var bakdag och är ledsen och arg över det. Eftersom det inte finns personalresurser för att baka med Lina idag så erbjuder personalen henne en annan aktivitet som hon också uppskattar mycket. Lina accepterar förslaget och blir på bättre humör.

Vid fikat på eftermiddagen så får Lina två chokladbollar som hennes kamrater bakat dagen innan. Problemet är att dom enligt Lina är för små och hon blir upprörd över det. Personal säger att hon kan rulla ihop dom till en stor chokladboll, eller baka egna stora chokladbollar nästa vecka. Lina slår personalen i ansiktet.

4.Personal-Janne är bra på piano och håller en gång i veckan en show för alla på dagcentret som vill vara med. Nästan alla vill delta i aktiviteten och turas om att välja låtar som Janne ska spela. Det är allsång och god stämning. Flera står upp upp och dansar medan andra sitter och spelar på olika instrument. Skratt, sång och glädje genomsyrar dagcentret!

5.Fredrik älskar sol och värme. Han vill gärna få hjälp med att läsa väderleksrapporten varje morgon. Fredrik avskyr däremot regn, snö och kall väderlek. När personalen berättar om det väntande vädret svarar Fredrik ”Bara KANSKE blir det så!” när det är något väder han inte uppskattar. Personal svarar ”Ja, vi får titta ut genom fönstret i morgon och se efter vad det är för väder. Nu lever vi här och nu.”.

Ibland kommer Fredrik till jobbet och är på dåligt humör när vädret ute inte är vad han hade önskat. När han kommit in välter han möbler, spottar och slår mot personal. Personal kan på sikt försöka ta bort aktiviteten med att läsa vädret, men vädret i sig går inte att påverka.

Namnen är påhittade och exemplen är tagna från flera dagcenter.

De få exemplen och beskrivningen av daglig verksamhet är självklart förkortad och förenklad. Annars hade jag behövt skriva en bok. 🙂 Men denna text ligger närmare sanningen än vad som visas i teve.

Många av oss som arbetar med det här är utsatta för risker, hur välutbildade vi än är, vilket förhållningssätt vi än har och hur mycket vi än planerar för enskilda individer och verksamheten i stort. Som ni läste så finns det situationer där vi inte kan påverka (åtminstone inte där och då). Händelser som gör att våra brukares känslostormar ibland kan utmynna i kaos och våld.

Varför skriver jag det här? För att det behöver komma fram. Vi arbetar i en låglönebransch och har det inte så jävla lätt och fridfullt som media förmedlar. Min pappa brukar säga: – Ju närmare du jobbar människor, desto sämre lön har du!

Vi är en bransch i behov av högre personaltäthet, vi behöver få upp lönerna och det vore inte orimligt alls med risktillägg!

/Sandra

Följ och gilla oss: