KRÖNIKA Julstöket är över och snart är raketerna på väg upp för att färga himlen medan vi skålar ut det gamla och in det nya. Under året som gått har jag sporadiskt följt statistik som liksom fyrverkerier snart binder ihop säcken för året 2016. Statistiken kommer från Arbetsmiljöverket och handlar om arbetare som dött i arbetsplatsolyckor i Sverige. Om inget mer skit hinner hända till och med lördag så stannar årets dödssiffra på fyrtiotre personer.  Arbetare  som aldrig kom hem från sina jobb. Fyrtiotre för många.

Jag far vidare i tankarna och hamnar i april månad. För att vara exakt så tänker jag på den 28 april som är den internationella minnesdagen för arbetare som dött i arbetsplatsolyckor, kallad Workers Memorial Day.  Dagen brukar högtidlighållas med demonstrationer under parollen ”Minns de döda – Kämpa för de levande”. Jag har varit med i sådana demonstrationer, deltagit i tyst minut, lyssnat på tal och själv hållt tal nu senast i våras. Då berättade jag bland annat om föregående års dödssiffra som slutade på fyrtiofyra döda. Jag och mina kamrater på plats manade till kamp och organisering.

Enklast möjliga organiseringen för en grupp kollegor på en arbetsplats är väl kanske att… prata med varandra! På tema risker kan vi förslagsvis diskutera fram gemensamma beslut om var gränsen går gällande tempo i olika arbetsmoment, ställa krav på att rätt skyddsutrustning  finns på plats,  krav på att vi som jobbar besitter relevant utbildning, att nya på jobbet får ordentliga genomgångar och utbildning,  att vi får gå på fortbildningskurser vid behov, och så vidare. Hets och stress är livsfarligt, och  vi kommer inte få det säkrare än det vi själva är beredda att kämpa för.   (Förresten så är stresstålig är ett kodord för schemalagd underbemanning!)

Workers Memorial Day är en viktig dag, symboliskt i alla fall. Det är lätt att temadagar blir tramsiga. Vad fan är detta till exempel: Kanelbullens dag, Chokladbollens dag, Äpplets dag.. För mig känns det galet och larvigt eftersom det finns viktigare saker i världen att uppmärksamma. Å andra sidan tycker många människor att det är ganska kul, så vad har jag egentligen för rätt att bete mig som en torrboll och missunna folk att roa sig och bjuda på godsaker?

Torrbollar därute (och förstås ni andra också)
Visst kan vi dra lärdom av bakverken och deras temadagar? Folk käkar sånt där var och varannan dag på fikaraster, till helgen, och med dejten på kafé, alldeles oavsett vilket datum det råkar vara. Är ni med var jag vill komma? Vi  borde verkligen prata mer om arbetsmiljö. Därför har jag några förslag på nyårslöften:

ÅRETS NYÅRSLÖFTEN
Vi ska bryta tystnaden på jobbet
Vi ska prata ihop oss
Vi ska våga ifrågasätta högt uppskuvade arbetstempon och tummande på säkerheten
Det gäller vår hälsa och liv!

För detta på tal så ofta det behövs,   gärna över fika med kanelbulle.

Gott nytt år!

/  Johannes

ps. Inspirationsläsning: Hopsnackat https://folkrorelselinjen.wordpress.com/bokserien/hopsnackat/

Följ och gilla oss: